elinahamberg

Nu när hemligheten är verklighet förstår jag att många ser det som en nyhet. Men här har jag gått i 12 veckors tid och bara längtat efter att få berätta. 12 veckor är en ganska lång tid och jag tänkte försöka att lite kort berätta hur de har sett ut:

Den 6 juli, en vanlig "gå till jobbet"-morgon, trodde jag men så blev icke fallet. Vaknade och kände mig ganska pigg och redo för dagens skötapensinärsuppgifter. Gjorde rutinmässigt allt som vanligt och satte mig vid köksbordet med min skål havregrynsgröt med bananskivor. Oopps... "Jag måste kräkas". Kände mig konstigt nog oerhört frisk och sugen på jobb efteråt så jag stack dit och hann jobba i cirka 2 timmar. Oopps... "jag måste kräkas", tvärstannade hemtjänstbilen och kräktes rakt ut! Började fundera på vad det kunde vara för fel på mig, jag mådde ju knappt illa? Började lägga ihop ett och ett, "hmm jag har ju känt mig ovanligt tjock och..." Sjukanmälde mig resten av dagen och åkte hem. Tog graviditetstest efter graviditetstest och när 4 stycken hade visat positivt, ja då började jag bli övertygad!?

Det var verkligen som i en film. Inte trodde jag att det verkligen skulle vara så, att man kom på att man var gravid för att man börjar kräkas en massa? Men så var det för mig...

Berättade för Danne på eftermiddagen när han kom hem från jobbet. Hade tänkt göra någon romantisk middag med tända ljus sådär idylliskt men jag svävade på rosa moln och satt bara i soffan och drömde mig bort. Helt plötsligt var han hemma och där satt jag i min pyjamas med ögon stora som solar. Ja ni förstår säkert att jag inte kunde hålla tyst? Hemma i vår soffa i vardagsrummet med en halvsunkig Elina och en supertrött Daniel berättade jag det "Du ska bli pappa"...

Vecka 5-10 var ett helvete rent ut sagt. Kräkas, kräkas, kräkas och inte kunna berätta för någon varför. Trött 24 timmar om dygnet och ont i varenda muskel. Konstant mensvärk, massa finnar och svullna fötter! Ett humör som åkte hiss och tårfloder framför varenda tv-program - Det låter ju underbart? Men så i vecka 10 började vi berätta för våra närmaste. Mamma o Mats, pappa o Monica, Lisa, Alice, Åsa, Stefan, Erik, Emeli o Ola, Fia, Tilda, Johanna, Malin och Jenanette var de första som fick veta! Det var så skönt att äntligen kunna prata med någon om det och få dela all glädje. TACK! Det konstiga var att flera av ovannämnda redan hade listat ut det???

Nu är det vecka 13 och livet känns mycket lättare! Jag har liksom vant mig vid tanken på att det växer ett litet liv i min mage. Ett litet liv som är värd varenda sekunds illamående och kräkattacker!