När lillan kom till jorden...
Den 24 Mars började jag få kraftigare och kraftigare värkar. Redan dagen innan hade vi varit inne på förlossningen pga. värkar där det bekräftades att bebis var på väg ut men att det kunde dröja upp till ett dygn innan allt satte igång på riktigt. Jag fick morfin med mig hem och lyckades sova några timmar. Klockan 17.00 dagen efter kände jag att nåt var på gång men eftersom jag inte hade en aning om hur ont det faktiskt skulle göra innan det var dax att åka in till BB valde jag att härda ut... Danne gjorde sig redo för att repa med bandet och lovade att vara hemma till 20.00.
18.00 stog han redo i dörren för avfärd... "Nej, det här går inte, du får stanna hemma". Han flyttade pallar, hämtade vatten och ringde till förlossningen men vid 20.00 stod jag inte ut längre! Vi ringde farmor Åsa som fick komma och hämta Mille och så bar det av mot förlossningen.
21.00 skrevs vi in och då var jag öppen 3 härliga centimeter. Barnmorskan frågade om jag ville stanna kvar eller åka hem. Tanken på att åka hem gav mig ångest och jag beslutade att stanna kvar (ett klokt beslut förstår jag nu såhär i efterhand).
22.00 Fick jag lägga mig i ett varmt bad med levande ljus, god blåbärsdricka och en fin pojkvän brevid. Det hela kändes faktiskt ganska OK! Jag låg där och kämpade mig igenom värkarna som kom allt tätare.
23.00 gick vattnet i badkaret och kort därefter fick jag erfara RIKTIGA VÄRKAR!
23.15 bestämde jag mig för att försöka gå upp men varje litet steg jag tog innebar en ny värk och jag funderade starkt på om jag inte skulle dra mig hemåt trots allt. Vid undersökningen konstaterade BM att jag var öppen 4 cm och känslan av att bara vilja försvinna blev starkare. Jag var nämligen helt säker på att bebis typ hängde ut och dinglade med huvudet. Fick lägga mig till rätta på britsen i mitt rum och invänta värk efter värk.
23.30 kom dom in med lustgas till mig, jag provade och kräktes som en gud! Usch så fantastiskt fruktansvärt äckligt och samtidigt befriande på något sätt... Jag försökte mig på den där lustgasen under hela förlossningen men den hjälpte inte ett smack!
00.00 gav BM mig akupunktur och jag utbrast (enligt Danne) "Åhh vad härligt att känna en annan smärta". Jag själv minns knappt någonting. Antingen var jag helt borta av smärta eller också gjorde lustgasen sitt, dvs. bedövade mig när värken var borta (som visserligen berodde på att jag andades in för sent.)
00.20 undesöktes jag igen och BM utbrast att jag var öppen 7 cm!!!! Jag hade alltså kämpat på bra och lyckats gå från 4-7 cm på 1 timme (normal för försföderskor är 1 cm/timmen). Men det krävdes några cm till innan bebis kunde titta ut.
01.00 Jag skrek efter bedövning och de förberedde för en EDA, ryggmärgsbedövning. Men bara 15 minuter senare började mina krystvärkar och de fick avboka narkosläkaren. En svag panikkänsla kom krypande då jag insåg att jag skulle föda barn UTAN BEDÖVNING? Någongång här säger jag, som så många andra, att jag inte vill vara med längre. Att jag nog tar och struntar i det här med att föda barn... Too late
01.26 startade mina krystvärkar. "Det hela går fort" säger BM och jag trycker på för kung och fosterland... För första gången sen jag fick lustgas kände jag att jag faktiskt var med och kunde kontrollera mig själv. Att jag var medveten om vad som hände och att jag hade en viktig uppgift att fullfölja.
32 minuter senare, den 25 mars 01.58, ligger lilla Alma på mitt bröst!
Världens vackraste flicka med ljust fjunigt hår och stora, fina ögon som snabbt tittade upp på mig. Allt gick så fort att jag just då knappt kunde ta till mig att det var mitt barn. Att det var henne jag hade burit på i magen i 9 månader? Helt ofattbart! Danne klippte navelsträngen och sedan fick han bada henne. Efter det fick vi äntligen vara själva med vår lilla tös som låg vackert och sov! Vi åt den berömda frukostbrickan och var mäktigt stolta!
Eftersom Almas hand tittade ut samtidigt som huvudet blev det en liten bristning som fick lappas ihop med ett stygn. Men med denna underbara varelse i min famn var det inget jag reagerade över. Sammanlagt var jag inne på förlossningen i 5 timmar och min aktiva fas varade i 3 timmar. Enligt normalkurvan för förstföderskor brukar den aktiva fasen ta mellan 8 och 10 timmar så jag får nog vara glad över att Almas och mitt teamwork fungerade så himla bra! Och vet ni vad... Jag skulle kunna göra om alltihop imorgon igen =D
18.00 stog han redo i dörren för avfärd... "Nej, det här går inte, du får stanna hemma". Han flyttade pallar, hämtade vatten och ringde till förlossningen men vid 20.00 stod jag inte ut längre! Vi ringde farmor Åsa som fick komma och hämta Mille och så bar det av mot förlossningen.
21.00 skrevs vi in och då var jag öppen 3 härliga centimeter. Barnmorskan frågade om jag ville stanna kvar eller åka hem. Tanken på att åka hem gav mig ångest och jag beslutade att stanna kvar (ett klokt beslut förstår jag nu såhär i efterhand).
22.00 Fick jag lägga mig i ett varmt bad med levande ljus, god blåbärsdricka och en fin pojkvän brevid. Det hela kändes faktiskt ganska OK! Jag låg där och kämpade mig igenom värkarna som kom allt tätare.
23.00 gick vattnet i badkaret och kort därefter fick jag erfara RIKTIGA VÄRKAR!
23.15 bestämde jag mig för att försöka gå upp men varje litet steg jag tog innebar en ny värk och jag funderade starkt på om jag inte skulle dra mig hemåt trots allt. Vid undersökningen konstaterade BM att jag var öppen 4 cm och känslan av att bara vilja försvinna blev starkare. Jag var nämligen helt säker på att bebis typ hängde ut och dinglade med huvudet. Fick lägga mig till rätta på britsen i mitt rum och invänta värk efter värk.
23.30 kom dom in med lustgas till mig, jag provade och kräktes som en gud! Usch så fantastiskt fruktansvärt äckligt och samtidigt befriande på något sätt... Jag försökte mig på den där lustgasen under hela förlossningen men den hjälpte inte ett smack!
00.00 gav BM mig akupunktur och jag utbrast (enligt Danne) "Åhh vad härligt att känna en annan smärta". Jag själv minns knappt någonting. Antingen var jag helt borta av smärta eller också gjorde lustgasen sitt, dvs. bedövade mig när värken var borta (som visserligen berodde på att jag andades in för sent.)
00.20 undesöktes jag igen och BM utbrast att jag var öppen 7 cm!!!! Jag hade alltså kämpat på bra och lyckats gå från 4-7 cm på 1 timme (normal för försföderskor är 1 cm/timmen). Men det krävdes några cm till innan bebis kunde titta ut.
01.00 Jag skrek efter bedövning och de förberedde för en EDA, ryggmärgsbedövning. Men bara 15 minuter senare började mina krystvärkar och de fick avboka narkosläkaren. En svag panikkänsla kom krypande då jag insåg att jag skulle föda barn UTAN BEDÖVNING? Någongång här säger jag, som så många andra, att jag inte vill vara med längre. Att jag nog tar och struntar i det här med att föda barn... Too late
01.26 startade mina krystvärkar. "Det hela går fort" säger BM och jag trycker på för kung och fosterland... För första gången sen jag fick lustgas kände jag att jag faktiskt var med och kunde kontrollera mig själv. Att jag var medveten om vad som hände och att jag hade en viktig uppgift att fullfölja.
32 minuter senare, den 25 mars 01.58, ligger lilla Alma på mitt bröst!
Världens vackraste flicka med ljust fjunigt hår och stora, fina ögon som snabbt tittade upp på mig. Allt gick så fort att jag just då knappt kunde ta till mig att det var mitt barn. Att det var henne jag hade burit på i magen i 9 månader? Helt ofattbart! Danne klippte navelsträngen och sedan fick han bada henne. Efter det fick vi äntligen vara själva med vår lilla tös som låg vackert och sov! Vi åt den berömda frukostbrickan och var mäktigt stolta!
Eftersom Almas hand tittade ut samtidigt som huvudet blev det en liten bristning som fick lappas ihop med ett stygn. Men med denna underbara varelse i min famn var det inget jag reagerade över. Sammanlagt var jag inne på förlossningen i 5 timmar och min aktiva fas varade i 3 timmar. Enligt normalkurvan för förstföderskor brukar den aktiva fasen ta mellan 8 och 10 timmar så jag får nog vara glad över att Almas och mitt teamwork fungerade så himla bra! Och vet ni vad... Jag skulle kunna göra om alltihop imorgon igen =D
Kommentarer
Postat av: Malin
Hehe detta var värsta spännande att läsa ska jag säga dig! Fast jag vet några fler saker jag ska fråga när jag träffar dig=) Puss!
Postat av: Daniel
haha "åhh, vad skönt med en annan smärta!"
Postat av: Sofie
Skönt att det gick "fort", verkar vara lite läskigt med att föda (får man säga så nu efter du fött?? Vet att du såg fram emot det tidigare!) Hon är helt underbart fint! Lycka till! Sofie
Postat av: Anna
Det var inte illa kämpat! Visst kan det vara underbart att föda barn =) Jag vill också!!!
Trackback
