elinahamberg

Idag har vi haft Examination(prov/betygssättning) i form av en sagofestival. Min studiegrupp har under veckan arbetat med sagan "Den fula ankungen" och gjort en teateruppsättning och ett temaarbete för en klass 3. Det var oerhört roligt och givande. Tänk att man kan göra teater som examination, passar mig bra =)

Det var intressant att se de andra gruppernas sagoarbeten och jag måste säga att det var svårt att gå där ifrån utan ett leende på läpparna. Alla är så oerhört duktiga! Jag ser det som ett privilegie att få umgås med så mycket smarta människor hela dagarna, man lär sig något nytt varje sekund...

Efter sagofestivalen gick jag till biblioteket för att låna en bok till ett boksamtal som jag ska hålla nästa vecka i min praktikklass. Det ska vara en bok som passar en årskurs 2, som är lagom lång att läsa och som har något budskap man kan samtala om efteråt. Det var så mysigt att gå runt där och leta barnböcker. Samlade på mig ett tiotal och satte mig i en fåtölj och började läsa. Man borde läsa barnböcker oftare, det är något visst med dom... Det bästa är att läsa en bok som man har något minne av från när man var liten. Det blir en helt annan upplevelse nu när man har lite mer i sin ryggsäck som man kan relatera till. Jag valde efter mycket funderande 3 böcker som fick följa med hem, alla skrivna av Astrid Lindgren, denna underbara Kvinna! "Inga rövare finns i skogen", "I Skymningslandet" och "Sunnanäng", 3 inte lika välkända böcker som Pippi och Emil.

När jag var liten älskade och avgudade jag alla Astrid Lindgrens böcker och filmer. Jag var inte alls intresserad av tecknat och Disney. Jag minns att jag ofta tänkte mig in i deras värld och att jag ibland bara kunde gå omkring och vara "Lotta på Bråkmakargatan" en hel dag. Ingen annan visste om det, bara jag, Lotta. Min första docka fick heta "Kerstin" precis som lillflickan i Bullerbyn, det var ju självklart att hon skulle heta det. När jag hör introt till "Alla vi barn i bullerbyn" kommer det alltid en liten lyckotår. Det är som om varenda liten cell i kroppen bara spritter av glädje och längtan tillbaka. Jag skulle göra vad som helst för att bara för en liten stund få sitta där, nedsjunken i min vinröda sackosäck och se när Madicken balanserar på taket eller när Kajsa Kavat säljer polkagrisar på torget. Snälla, bara en liten stund.

Vi hade varsin sackosäck jag och min storasyster. Jag hade min vinröda, hon sin lila, jag minns att min var lite hårdare, man sjönk inte ner lika långt. När sackosäckarna gick sönder (som de tyvärr gör ganska lätt) lagade mamma dom innan alla små kulorna hade hunnit åka ur. Det gick inte att sitta i en soffa och kolla på film, man skulle ligga på golvet i sin sackosäck, så var det bara! När min vinröda säck enbart hade en tunn hinna av tyg runt sig la mamma den i ett påslakan. På så sätt kunde jag sitta i den några år till och om jag inte minns fel fick lillasyster ärva den senare?

Sackosäck och Astrid Lindgrens filmer är med bland mina finaste barndomsminnen. Hoppas att jag kan förmedla den känslan till alla barn när jag har mitt boksamtal!