elinahamberg

När min graviditet startade är jag inte alls säker på men den 14 Juli, efter en kräkorgie som hette duga, gjorde jag sammanlagt 3 graviditetstest som ALLA visade positivt! Min första tanke var "åh herregud hur gör man nu?" Det kändes overkligt och jag blev hypernervös men känslan byttes snart ut mot en oerhörd förväntan och lycka! Jag berättade självklart för Danne först, oromantiskt nog i vår soffa när han kom hem från jobbet. "Du ska bli pappa" och efter det har jag sett lyckostjärnor i hans ögon varje dag! Efter Danne var det Fialutt som fick veta den stora nyheten. Hon frågade rakt ut och då kunde jag ju inte säga nej!? Därefter blev nyheten känd för familjen och några andra nära vänner som inte tycktes bli förvånade?



Jag mådde fruktansvärt illa de 10 första veckorna och funderade starkt på vad jag gett mig in på... Tanken på att pausa skolan gjorde mig också orolig! Jag var helt enkelt inte sådär överlycklig som jag trodde att man skulle vara! Men så någon gång i graviditetsvecka 12 vände det hela. Troligtvis för att nyheten blev känd för de flesta och jag äntligen kunde börja prata om det fantastiska som väntade! I vecka 16 åkte vi till Gran Canaria och vilade upp oss ordentligt. Magen putade lite gulligt och jag var stolt över den lilla krabaten som sakta men säkert gjorde sig mer och mer synlig!



Nästa milstolpe blev ultraljudet i vecka 18. På något sätt var det då man fick bekräftelse på att man faktiskt hade en liten bebis i magen. Vårt underverk var svår att få på bild och ville inte vrida på sig i onödan. Allt såg helt perfekt ut enligt Barnmorskan och när armarna och benen sprattlade till lite var lyckan total!



Det var efter ultraljudet som jag upplevde att magen började växa på riktigt! Jag minns så väl när Danne första gången sa "oj, vilken stor mage du har fått". Det var i vecka 20 och då hade jag lyckats gå upp hela 5 kg redan! Vi började med att sjunga vår godnattsång för magen(som vi gör fortfarande) eftersom vi förstod att bebis faktiskt kan höra oss! I samma veva började jag tok-fönstershoppa bebiskläder och bebissaker. Försökte verkligen att hålla fingrarna i styr men ett och annat fick ändå följa med hem. Redan i november beställde vi barnvagnen, Emmaljunga city cross limited edition, mest för att den färgen enbart fanns i 200 exemplar och jag kunde inte motstå den!



Den 9 november kände jag för första gången små rörelser i magen. Det var i vecka 21 och jag hade varit orolig i 2 veckor över att jag inte känt något, även om barnmorskan sa att det var helt normalt! Jag låg i sängen på kvällen och skulle sova. Jag buffade lite på magen eftersom jag så gärna ville känna bebisens rörelser och som ett mirakel buffade han/hon tillbaka. Det var en fantastisk lättnad och häftig känsla även om det bara kändes "inuti". Jag ville så gärna att Danne skulle känna det jag kände men bebis drog ut lite på det... MEN den 28 november (vecka 24) lyckades han känna bebis rörelser för första gången, först med handen mot magen och sedan också med kinden. ÄNTLIGEN!



Veckorna fortsatte och jag kände mig oerhört pigg och glad. Inga jobbiga gravidsymptom utan bara en oerhört stor längtan och stolthet över magen! Jag befann mig ofta i en drömvärld och funderade på namn, förlossningen och framtiden med en bebis. Alla tankar var positiva och jag var glad och förväntansfull! I vecka 30 började ryggen värka och magen blev mer "i vägen". Vi flyttade in till stan igen och flytten var oerhört ansträngande på grund av 12 kg+, värkande fogar, sparkande bebis och tung andning. Därefter mådde jag lite sämre psykiskt, Jag ville ha ordning på allt i lägenheten snabbt eftersom bebis faktiskt kunde komma ut när som helst! Jag flyttade möbler, tvättade bebiskläder, sorterade i garderober, skåp och lådor. Med Danne som moraliskt stöd och åtskilliga turer till Ikea lyckades vi ändå få fint i lägenheten ganska snabbt och jag lugnade ner mig! Med facit i hand hade jag gärna flyttat en annan tidpunkt i livet =)



I vecka 37 började sammandragningarna allt tätare. Jag tror också att jag då upplevde de första förvärkarna. Förlossningen började kännas nära och BM berättade att huvudet var FIXERAT och att bebis faktiskt var redo att titta ut. Vi packade bebisväskan och jag började förbereda mig mentalt på den stora händelsen! Bebis började "borra" sig neråt och jag fick jättesvårt att sova! Nässelutslag, oerhörd klåda och inflammerad navel gjorde inte det lättare att sova! Sluttampen på skolan blev tung men den 8 Mars lämnade jag in mitt sista arbete och jag var FRI och kunde fokusera helt på bebis!



Vecka 39 och 40 mådde jag fantastiskt bra! Total viktuppgång 18 kg och fortfarande ingen oro över förlossningen!
Under hela graviditeten har jag inte en enda sekund varit orolig över den. Jag har heller inte haft några jättejobbiga fysiska krämpor och mått oerhört bra psykiskt! Danne och jag har läst böcker, tillsammans och var för sig och vi är fantastiskt redo för vår lilla plutt! Väntan är olidlig men längtan obeskrivlig... Tänk att vi om några dagar har ansvar över ett litet liv. Ett liv som vi har skapat och som är beroende av oss! Ett liv som legat och växt i min mage i 9 månader och som bara väntar på att få bli älskat!